Min mamma har och är väldigt sjuk, tror egentligen det började när hennes man (som inte är min pappa) gick bort för 10 år sedan.

 

Mamma sökte medium för att få kontakt med honom, och betalade 10 tusentals kronor till olika medium...

 

På den vägen fortsatte det, och var väl ganska hanterbart. 

 

Men ju längre tiden gick så blev det helgalet.

 

Mamma isolerade sig mer eller mindre. Gjorde ingenting, och då menar jag ingenting.

På sin höjd tittade hon på TV och löste några korsord (idag skulle jag vara överlycklig om hon gjorde det)

 

Emellanåt tog hon bilen och kom ner på en snabbvisit, men hela tiden orolig för att "vara till besvär" så hon stannade aldrig länge utan var hela tiden "på väg" Det hjälpte inte att jag sa att hon inte störde, att hon inte var till besvär, att hon var välkommen när som, att dörren här alltid stod öppen.

 

För två år sedan började hon ringa på konstiga tider, och berätta saker som hon "såg" och kulmen kom när de ringde mig från SOS-alarm och en stressad upprörd telefonist undrade hur jag mådde, 

jag förstod inte riktigt men fick klart för mig att min mamma ringt 112 och berättat att jag och min pappa råkat ut för en bilolycka utanför Varv och att vi behövde 2 ambulanser.

 

Det tog ett tag för Telefonisten att förstå att det inte var sant att jag och min pappa var oskadda och inte alls råkat ut för nån bilolycka....

 

Så där fortsatt det, mamma fick diagnosen Psykos, och åkte in och ut på avdelning 8 på psyket i Motala....

 

Hon genomgick diverse undersökningar och det var då de upptäckte att hon hade cancer i tjocktarmen.

 

Så ovanpå psykoserna hade hon även cancer, det blev en tuff tid, men mediciner och sen en operation där de tog bort 30 cm av tjocktarmen.

 

Mot alla odds kom inte cancern tillbaka. 

 

Mamma "tuffade till sig" och sa att nu skulle hon verkligen försöka komma tillbaka till ett "Normalt, bra liv"

 

Hon lånade mina gåstavar och skulle börja gå....fast så blev det inte, utan bara någon vecka efter beskedet  att hon var cancerfri så började det sakta gå utför igen. 

 

Hon isolerade sig och började se och höra saker igen. Under hela tiden hade vi kontakt med psyk och jag försökte få henne till ett särskilt boende för att hon skulle tvingas in i en mer normal vardag med socialt umgänge och få in rutiner att hon skulle ÄTA.

 

Men mamma var för frisk för att få boende på det viset....sökte då trygghetsboende, men där var det fullt. 

 

Vi tog beslut om att mamma skulle få lagat mat från Boken, och det blev bra, men sen kom pandemin, och då var det som om allt rasade. 

 

Det har hänt mycket mer men jag orkar inte skriva om allt.

 

Men nu den senaste månaden är mamma helt sängliggande 23 av 24 timmar, hon är mager som ett skelett. Hon har fått larm, och larmar var och varannan natt, då hon ramlar när hon med hjälp av rullatorn försöker ta sig till toaletten...

 

Hon har mer eller mindre slutat äta. 

 

Hon är väldigt virrig, lever i en fantasivärld, ringer och frågar saker som inte stämmer alls.

 

Nu häromdagen så fick jag nog och började ringa runt, kan säga att det är INTE lätt....

 

Orkar inte dra allt, men efter ett jävla tjatande så fick mamma beviljat särskilt boende mycket tack vara hemtjänsten (som hon har haft under ca 1 års tid) som kunde gå in och styrka mina "påstående" om min mammas mående, även psyktanten hon som vi haft som kontakt person, gick in och intygade hur dålig mamma var. 

 

Så äntligen from 1 juli har mamma särskilt boende...MEN, det är ohållbart redan NU, kom er häromdagen och då låg mamma på golvet....så jag ringde igen och tjatade, och bönade och igår fick vi beskedet att mamma kan flytta in redan IDAG!!! HURRA!

 

Frågan är om det är försent....mamma har sen länge gett upp, tror inte att hon vill leva längre...och jag förstår henne, vad är det för jävla liv? Men samtidigt har hon själv satt sig i det....fast så får man inte säga....

 

Men vill man inget och inget heller gör, sitta hemma inne 24/7 så kan det bli så här....

 

Så idag flyttar vi mamma, och några få tillhörigheter, nu mitt under Pandemin med besöksförbud och allt.....Sen har vi 2 månader på oss att tömma hennes gamla lägenhet och flyttstäda. 

 

Känslan av att hon kommer ha tillsyn 24 timmar per dygn är så skön, och om hon kan repa sig, så har hon alla möjligheter att välja om hon vill gå ut i dagrum och umgås.

 

Men tänk att det ska behöva gå så här långt innan man kan få ett boende där hon kan socialisera sig och få den hjälp som hon behövt hela tiden för att finna mening med livet? 

 

Och som man får stånga sig blodig för att folk ska lyssna, och sen lyssnar de inte förrän de förstår att de är tvungna.

 

Tänker att om mamma fått flytta för ett halvår sedan så kanske hon kunnat fått ett normalt liv tillbaka, nu känns det som att det är alldeles försent.